Från att vi tillverkas så börjar lymfsystem och lever påverkas. Vi ärver mammans tarmflora och mitokondrier (där cellens energitillverkning finns) och påverkas av mammans näringsintag. Vår första traumatiska upplevelse är ofta födseln även om den gått relativt smidigt till. Föds vi med kejsarsnitt så missar vi bakteriefloran från mamman som är en viktig del av uppbyggnaden av immunförsvaret, detsamma gäller amningen och närheten vår första tid i livet. En tidig risk att tappa andningsteknik är om vi somnar ifrån bröst eller nappflaska och sover med öppen mun eller om vi blir för varmt påklädda, då måste vi göra oss av med värmen i kroppen genom att öppna munnen eftersom små barn inte själv kan ta initiativ att ta av sig ett lager kläder eller öppna jackan om det blir för varmt. Består vårt matintag också av för mycket kolhydrater och socker så skapar även det sämre andningsvanor och med sämre andningsvanor skapas ett större kolhydratsug och sämre energiproduktion.
Barn (och vuxna) som behöver kissa och dricka på natten eller snarkar har förmodligen en felaktig andningsteknik, värt att kolla upp och lära sig sova med stängd mun. Man kan nattejpa barn över 5 år.
Man kan se det som att vi genom livets påfrestningar fyller
en bägare från att vi föds och belastar lymfsystem och lever och om vi aldrig tömmer
så blir bägaren till slut full, är det då sista droppens fel som gör att
bägaren att rinner över?
Det är när bägaren blir full som vi får olika symptom beroende på vad var och
en har för svaga länkar och vad ens ryggsäck fyllts med.
Första gången jag kraschade hade jag en överfylld bägare de lux och jag gick hos psykolog under tiden jag elitsatsade på bowling för att reda ut lite traumatiska upplevelser från barndomen. Men eftersom jag var mitt upp i bowlingen, hade prestationsångest och aldrig tog det lugnt så hann jag inte med att ta till mig av vad psykologen sa. Något år efter då min energi m.m. tagit slut så pausade jag med bowlingen och fann kärleken. I samband med det började jag slappna av och då kom en massa känslor sköljande över mig och det var så skönt och jag kände att jag var på början av vägen till läkning. Men utåt sett, i min närmaste omgivning, så var jag ledsen, trött och otrevlig. Dock försökte jag alltid hålla skenet uppe bland folk, jag vet inte hur bra det lyckades, hahaha.
Det var helt klart inte lätt för min dåvarande sambo och vi gick till slut igenom ett tråkigt uppbrott som var det som fick bägaren att rinna över och jag kraschade totalt, jag åt knappt och gick ner 10 kg på två veckor. Jag grät dagligen i ca 3 månader. Men det var inte uppbrottets fel att jag kraschade utan det var ju allt jag fyllt bägaren med innan i livet på olika sätt och inte rensat ut.
Jag tänker att det är likadant i nuläget i världen, är det ett virus fel eller är det bägare som tidigare fyllts till brädden som gör att det svämmar över?
Läs mer om det som stör immunförsvaret – det som främjar och bygger upp – olika symptom
